Del 3: Aki och Ossi - Att tacklas är en del av spelet

Här är tredje och sista delen av intervjun med Aki Riihilahti och Ossi Väänänen. Två fysiska, men justa, spelare som vill ha domare som hellre känner av spelet än följer regelboken. Aki avslöjar också en något udda framtidsdröm.

[Del 1] [Del 2]

Text: Thomas Alexanderson
Foto: Thomas Alexanderson (1, 3, 5), Bildbyrån 2, 4)

Det gör ont att möta de två finska pådrivarna på planen. Det är svårt att tro det när man samspråkar och skrattar tillsammans med dem. Men som så många gånger förr är det de tuffaste spelarna som är mjukast utanför planen och isen.
– Jag tycker om att spela fysiskt och är det bäst för laget är det självklart att jag spelar så. Om jag inte måste spela fysiskt är det onödigt och fegt. Jag spelar ofta hårt men jag har aldrig försökt skada en motståndare med flit. Aldrig, lovar han och ett bevis på det kan vara att han aldrig under sin fotbollskarriär har tilldelats ett rött kort. Jag är tuff när jag behöver vara det för lagets bästa. Inte om jag inte måste. Då är det onödigt och fult, säger Aki och fyller i att det som händer på planen stannar på planen.

– Att tacklas är en del av spelet och tycker tränaren att det är för laget att jag skall spela så gör jag självklart det, förklarar Ossi.

Att sitta med elitseriens kanske bästa tacklingsspelare och inte önska sig proppar vore tjänstefel. Därför sänder vi med dessa rader en skriftlig varning till Niklas Andersson i Frölunda och Peter Nordström i Färjestad. Två spelare som intervjuarna tycker är fega och osportsliga.

Domare skall ha spelförståelse
Som fysiska spelare får man ofta ett extra öga på sig från domarna. Både Ossi och Aki har under årens gång tilldelats omotiverade tvåminutersutvisningar eller tveksamma gula kort. Hur skall en domare vara?
– Domarna måste ha ”hockeykänsla” och inte bara följa regelboken, tycker Ossi som någon gång i varje match missar att man i Sverige måste vara helt över mittlinjen för att det inte skall bli icing när man dumpar ned pucken bakom förlängd mållinje. En nitisk europeisk icing-regel han stör sig på men börjar lära sig.
– I Tyskland är regelboken bibeln för domarna. De följer den slaviskt. Jag gillade England bättre för där har de oskrivna regler som alla följer, säger Aki som tycker att det gnälls för mycket på domarna under match från spelarnas sida.

Hur förbereder ni er inför en match?
– Det är viktigt att vara utvilad och sedan veta vad man skall göra. Annars har jag inga direkta rutiner mer än att jag stänger in mig i mig själv, svarar Aki
– Jag tänker knappt alls på nästa match. Det är inte bra för mig. Det viktigaste är att vara pigg och lita på sina instinkter och sin kunskap när man spelar, säger Ossi som ofta vilar på sin fritid.

Ossi, som före tjecken Jiri Marusaks ankomst, var den enda spelaren i truppen som inte pratade svenska har inte haft några problem att hänga med taktiskt eller att smälta in i laget.
– Det kan vara bra att genomgångarna är på svenska. Jag lyssnar och lär hela tiden och förstår mer och mer och förstår tränarnas poäng i genomgångarna.

Hur är träningen i Sverige jämfört med andra länder som ni har spelat i?
– Det är mer träning med tyngder här och det är fler gemensamma pass än utomlands. Där får man köra mer ensam. Tränarna har hittat en bra balans mellan träning, vila etc. Det behövs verkligen eftersom det är färre matcher i Sverige. Paul och Siggi har verkligen haft fingertoppskänsla, berömmer Aki.
– Det är stor skillnad på hockeyn i Europa och i NHL. Där får du träna mer på egen hand om du vill förbättra dig eftersom träningen är baserad på din roll i laget. Här i Sverige tränar vi mer gemensamt även i styrketräningen.

Vilka idrottsliga förebilder har ni?
– Jari Litmanen tidigare i karriären. Han var en fantastisk fotbollsspelare men tyvärr fick ni inte se det bästa av honom när han spelade här i Sverige. Sen har jag Roy Keane som förebild men det är mer för hans inställning än hans fotbollsspelande, säger Aki.

– När jag var liten var det inte många finska spelare i NHL. Det var nästan bara Esa Tikkanen och Jari Kurri. Därför visades inte så mycket på TV. Jag följde Jokerit och hade mina förebilder där. Framför allt Teemu Selänne. Jag kunde allt om Jokerit i början på 1990-talet och följde dem hela tiden. Nu umgås och spelar jag med de spelare jag såg upp till. Det känns både konstigt och kul.

Hur ser framtiden ut för er? Det finns en tid även efter era idrottsliga karriärer.
– Förut tänkte jag inte alls på framtiden men nu tänker jag mer och mer på vad jag skall göra när jag har slutat med hockeyn. Jag gillar inte att ha för mycket ledig tid så förhoppningsvis får jag göra något jag vill och tycker om, svarar Ossi.
– Man vet aldrig vad som händer i morgon men det vore kul att få vara en världslig ledare. Det måste du skriva, säger Aki och skrattar än en gång.

Det börjar bli dags att runda av intervjun som dragit ut lite på tiden. Tiden tickar på fort när man har kul vilket var fallet denna eftermiddag. Runt om oss är det full rotation vid borden och cefégästerna avlöser varandra. Majoriteten av dem är tjejer.
– Det finns mycket ”talang” i den här staden. Jag vet inte om det är staden eller tjejerna som är vackrast, säger Aki som en sista gång hinner påvisa hur bra han trivs i staden och föreningen.

Thomas Alexanderson © DIF Fotboll