Dubbla guld!

På förhand var den allsvenska mästaren Djurgården den stora favoriten att vinna finalen mot samarbetsklubben Åtvidaberg. Svenska Cupen är levande beviset att favoritlagen aldrig kan vinna på beställning. Men Djurgårdsgrabbarna fick verkligen kämpa och slita för att vinna.

Text: Carl-Johan Eelde

Foto: Bildbyrån

Med en ganska väntad startelva var det meningen att Djurgården skulle vinna Svenska Cupen för fjärde gången. Bägge lagen hade redan fått sina europacupplatser garanterade oavsett utgång, vilket medförde att det var äran och pokalen att spela för. Vi minns hur det var för ungefär ett år sedan, efter en misslyckad start på allsvenskan och en stark avslutning lyckades man inte nå europaspel genom ligan och sista chansen var att vinna cupen - där IFK Göteborg bjöd upp till dans. 2004 års final handlade för Djurgården mest om att ta platsen för UEFA-cupkval, även om äran och prestigen också vägde tungt. Då Champions Leaguekvalplatsen redan säkrats och då motståndet var samarbetsklubben blev det lite som en kamp mellan storebror och lillebror med prestigen på spel.

Som väntat var det Djurgården som förde spelet med ett märkbart övertag i bollinnehavet. Men anfall efter anfall från "Dr Jones" med sällskap kändes hela tiden som att Åtvidabergs backlinje var som flugpapper som flugorna fastnade på. Djurgården anföll och anföll och det kändes konstigt att inte ettan trillande in. 0-0 stod sig oväntat länge. Det prövades olika anfallsvarianter men de rödklädda backarna rensade skickligt hela tiden. Nu slapp vi lyckligtvis se en repris från DIF-Helsingborg där DIF förde spelet och åkte orättvist på två kontringsmål i första halvleken.

Vi fick se hörna efter hörna, och en del frisparkar. Efter drygt en halvtimme var det så dags för Johan Arneng att slå en hörna från hörnet vid södra/östra. Nu kom äntligen det efterlängtade målet. Det var det 187 centimeter långa finska mittbackstornet Toni Kuivasto som nådde högst och tryckte dit "ettan". "Yksi, kaksi, Kuivasto" lät det från södra stå i glädjen efter att ha spräckt Åtvidabergsmålvakten Henrik Gustavssons nolla som alltså höll i knappt 36 minuter. Djurgården fortsatte att kämpa på för att öka på ledningen men denna dag hade motståndaren en mycket godkänd defensiv.

En 1-0-ledning är aldrig säker. Hur matchen hade utvecklats vid en kvittering går naturligtvis aldrig att veta, men i början av andra halvleken anföll Åtvidaberg och Matias Concha drog ner vänsterforwarden Pontus Karlsson. Martin Hansson, domaren, tvekade inte utan pekade på straffpunkten. Nu kom den stora kvitteringschansen, mittfältaren Imad Shhadeh siktade på det högra övre krysset men sköt ungefär en halvmeter över. Frågan är vad Shhadeh drömde om natten efter matchen…

Uddmålsledningen stod sig väldigt länge och Åtvidaberg gav inte upp. Djurgården hade svårt att avgöra matchen med ett andra mål.. Det kändes ungefär som i matchen mot Cork och Kaunas på Råsunda då man hade oerhört svårt att ta sig genom motståndarens defensiv och få nätet att rassla.

"Storebror" var först med att göra sina byten. Djurgården hann med alla sina tre innan Åtvidaberg gjorde sina. Kari Arnason fick avlösa cuphjälten Daniel Sjölund. Årets interna skytteligakung Jones Kusi-Asare fick ge plats för sommarvärvningen Siyabonga Nomvethe. Pojklandslagsanfallaren Patrick Amoah fick ta över efter A-landslagslagets dito, Mattias Jonson. Men dessa tre byten gav ingen direkt effekt på målfabrikationen.

Till slut kom dock det andra djurgårdsmålet men det dröjde till den 89:e matchminuten. Abgar Barsom kom lite lätt till höger in mot straffområdet, därefter kom sidopassen till vänster fram till en fri Tobias Hysén som blev ensam med målvakten. Glenns grabb visade klass och slog in 2-0 längs marken precis till höger om Henrik Gustavsson som inte nådde bollen med foten då han gjorde sitt bästa för att täcka alla vinklar. Hysén lyckades hitta det lilla utrymmet som fanns för att sätta in bollen nära den högra stolpen. I och med detta mål sattes verkligen spiken i kistan. Nu var saken klar, även om det var drygt två minuters övertid.

Samarbete ja, Åtvidaberg fick sannerligen en bra lektion av storebror, trots förlusten. Att få till en tävlingsmatch med mycket på spel mot just Åtvidaberg är mycket svårt. Senaste tävlingsmatcherna var i Superettan år 2000, där Djurgårdarna drog det längsta strået bägge gångerna. Matchbilden var mycket jämnare än vad man kunde förvänta sig mellan svenska mästaren och 24:e bästa laget. Något synd var det att lagens bägge nummer 18 inte fick spela. Ett Niclas Rasck-inhopp hade säkert tagits emot med stort jubel, och den andre nummer 18 är den nya Djurgårdaren och P17-landslagsmittfältaren Christoffer Karlsson som dock är utlånad till just Åtvidaberg. Förhoppningsvis får man se honom, då i ännu bättre form, i Djurgårdens A-lag i framtiden.

Ett ganska intressant statistiskt mönster fick vi uppleva i årets upplaga av Svenska Cupen. Varannan djurgårdsmatch hölls nollan, och varannan match slutade med ett insläppt mål. 3-1 mot Rynninge, 2-0 mot Väsby, 5-1 mot Enskede, 6-0 mot Ölme, 2-1 mot Elfsborg och slutligen 2-0 mot Åtvidaberg. Totalt sett har Djurgården under årets cupäventyr använt fler målvakter än vad som finns i truppen. Förutom de nästan två meter långa Dembo och Oskar har även Tobbe fått chansen, vilket de som såg bortamatchen mot Ölme fick bevittna.

På de fyra senaste säsongerna har Djurgården tagit två dubbla guld, något som laget inte lyckades göra någon gång under det förra milleniet. Att ta dubbla guld är inte alls lätt. Endast fem lag har lyckats med detta genom tiderna. Dessa är:

1 Malmö FF 5 st (1951, 53, 67, 74, 75.)
2 IFK Göteborg 3 st (1982, 83, 91.)
3 IFK Norrköping 2 st (1943, 45.)
3 Djurgårdens IF 2 st (2002, 05.)
5 Helsingborgs IF 1 st (1941)

Inte nog med att Djurgården varit Allsvenskans bästa lag sedan man tog sig upp från Superettan 2000 med placeringsraden 2-1-1-4-1, man har varit det bästa cuplaget med tre guld följt av Elfsborg som tagit de två DIF misslyckats med. På dessa fem säsonger har de blårandiga fotbollsproffsen lyckats ta sex av tio guldmedaljer. Elfsborg ligger tvåa med två stycken, och därefter delar Hammarby och Malmö tredjeplatsen med varsitt guld. Statistiken för Svenska Cupen är imponerande. Endast två förluster på fem år och hela 59 plusmål på 25 matcher.

Hjältarna genom tiderna som låg bakom gulden, förutom det defensiva arbetet, är kanske inte helt otänkbart dessa personer: Elmander (supersnabba djupledslöpningen på högerkanten) och Chanko (målskytt) med 1-0-målet mot AIK år 2002. Daniel Sjölund som inledde och avslutade målskyttet med sina två mål mot IFK Göteborg förra året. Vem som var den stora matchhjälten mot Åtvidaberg är inte lätt att avgöra. Djurgårdens laganda kan nog lyftas fram denna gången, även om det var Kuivasto och Hysén Junior som satte in ettan och tvåan.

Facit, Svenska Cupen för DIF, tabellrad:
2001: 2 1-0-1 5-5 (utslagen av IFK Göteborg)
2002: 6 6-0-0 21-3 (Cup-guld)
2003: 5 4-0-1 19-5 (semi)
2004: 6 6-0-0 15-5 (Cup-guld)
2005: 6 6-0-0 20-3 (Cup-guld)
01-5: 25 23-0-2 80-21

Svenska Cupen, final
Djurgårdens IF-Åtvidabergs FF 2-0 (1-0)
1-0 Toni Kuivasto (36)
2-0 Tobias Hysén (89)

Djurgårdens lag:
Wahlström
Concha - Kuivasto - Johannesson – Stenman
Arneng - Sjölund (off) – Barsom
Jonson - Kusi-Asare – Hysén

Byten:
Kusi-Asare ut, Nomvethe in 64
Sjölund ut, Arnason in 71
Jonson ut, Amoah in 77

Publiksiffra: 11 613

Jonas Riedel © DIF Fotboll