Jonson visade vägen för Jónssons DIF

Djurgården har hittat formen – vände 0–1 till 3–1 efter övertygande spel.

Text: Oskar Ståhl ([email protected])

Årets allsvenska är oviss och Djurgården svårbedömt. Ändå fanns en klar stämning av toppmöte över eftermiddagens match. DIF:s helgjutna insats mot Halmstad imponerade, och Helsingborg ser åtminstone på papperet ut som en guldkandidat. Och toppmöte blev det, sett till spelkvaliteten.

Tempot var högt från start, med två attackerande och alerta lag. Helsingborg tog ledningen redan efter sju minuter, när Andreas Jakobsson fick stå och sikta strax utanför Djurgårdens straffområde. Skottet – mycket likt Àlvaro Santos fullträff på Stadion 2001 – satt hårt och otagbart i närheten av högra krysset. Då hade Djurgården redan hunnit med en farlighet framför Daniel Andersson i HIF-målet.
Helsingborg såg efter ledningsmålet ut att vara mer skärpt, mer distinkt. Hemmalagets vilja och fart var det inget fel på, men bollbehandlingen blev lidande och anfallen lite hafsiga. HIF var desto precisare. McDonald Mariga, Atiba Hutchinsons ersättare, var utmärkt som bollfördelare i första halvlek, och Henrik Larsson vet hur man löper isär en backlinje. Kontringarna blev alltså farliga; allra vassast var den i tionde minuten, när ett snabbt mönsteranfall avslutades med ett stolpskott av Mariga. Då var Djurgården illa ute. Men liksom i 5–2-matchen sommaren 2005 såg laget aldrig oroligt ut, trots det utsatta läget. Det där tvivlet, den räddhågsna initativlösheten som ofta lamslår lag i tidigt underläge lyckades aldrig få grepp om spelarna, som med gott humör undan för undan arbetade sig tillbaka in i matchen.

Foto: Cerl-Erik Paulin

Jones Kusi-Asare och Mattias Jonson hade sett rätt ensamma ut längst fram, men i takt med att DIF tog över kom mittfältet närmare och attackerna blev tyngre. Hörnor skapades i mängder och bollinnehavet var stort, men farliga chanser var det ont om. Ändå kändes kvitteringen välförtjänt, och den var vacker: i den 39:e minuten målnickade Mattias Jonson ur snäv vinkel in Johan Arnengs precisa, svepande diagonalinlägg från vänsterkanten.
Jonson var enastående, liksom mot Halmstad. Anfallaren har aldrig varit så bra i Djurgården som nu. Han spelar superenkelt och skapar ändå oordning i motståndarförsvaret i allt han gör, eftersom han gör det med sådan energi och målmedvetenhet.

Andra halvlek hade knappt börjat förrän Jonson höll sig framme igen. Märkligt obevakad frispelades han av Enrico, fick gott om tid på sig och rullade snyggt in 2–1.
I ledning kunde nu Djurgården slappna av helt, och ett avslappnat lag får bollstudsarna med sig. Helsingborg fick jaga, slita, driva på sig själva; det såg jobbigt ut. Djurgården lutade sig tillbaka och njöt.
I första halvlek hade Helsingborg stundtals ett klart bättre kantspel än Djurgården. Fredrik Svanbäck och Babis Stefanidis slog både en och två tunnlar, och de fann ofta inbjudande ytor mellan DIF:s yttermittfältare och ytterbackar. I andra halvlek var rollerna ombytta. Andrej Komac och Lance Davids kom i framstötar gång efter annan, kraftfullt understödda av Concha/Tauer. Och när Djurgården tagit över också kanterna fanns inga frizoner för HIF att operera på.
Bortalaget skapade en riktigt bra målchans i 70:e minuten, när Mariga elegant tog ner bollen på bröstet och sköt ett volleyskott, som Pa Dembo Touray tippade i ribban. Några minuter senare flyttade kenyanen upp på topp när Razack Omotoyossi byttes ut mot mittfältaren Andreas Dahl. Det nya innermittfältsparet Dahl/Jakobsson var dock inget segervapen. Bollflyttandet gick långsamt och några farliga passningar nådde sällan anfallarna. När dessutom Svanbäck/Stefanidis kört fast blev bortalaget allt uddlösare.
I 75:e minuten avgjordes matchen definitivt, när Mikael Dahlberg och Adama Tamboura möttes på mittplan. Tamboura fumlade; Djurgårdens Dahlberg stal bollen och hittade Enrico på högerkanten. Brasilianaren frispelade Lance Davids, som elegant förlängde bollen till en ännu friare Jones Kusi-Asare: 3–1.

Det finns få likheter mellan årets Djurgården och det som Åkeby/Lukic tränade, och det är orättvist att jämföra lagen. Men dagens match doftade angenämt av 2001–2003 på ett sätt: Djurgården blev bättre och bättre ju längre matchen led, aldrig sämre. En sådan jämnt uppåtstigande spelkvalitetskurva, utan svackor, var Djurgårdens signum de där gyllene åren – minns alla matcher som avgjordes med sena segermål.
Då hette det att DIF var bättre tränat än motståndarna; så var det kanske. Men i den allsvenska där alla lag ängsligt härmar vinnarkonceptet går det numera tretton specialfystränare på dussinet. Inget lag lär springa hem några titlar på ren kondition.
Däremot kan egenskapen att bli bättre och bättre under matchens gång möjligen tyda på något annat: ovanligt bra lagmoral. Kan den bli lika typisk för Djurgården under Siggi Jónson som fysiken var under Åkeby/Lukic är islänningen på rätt väg.

Allsvenskan
Djurgården-Helsingborg 3-1 (1-1)
0-1 (7) Andreas Jakobsson
1-1 (37) Mattias Jonson
2-1 (46) Mattias Jonson
3-1 (76) Jones Kusi Asare
Publik: 11.223

Laget
Touray
Concha-Johannesson-Kuivasto-Tauer
Arneng
Davids-Komac-Enrico
Kusi Asare-Jonson

Byten
Mattias Jonson ut, Mikael Dahlberg in (68)
Andrej Komac ut, Sölvi Ottesen in (74)
Jones Kusi Asare ut, Thiago Quirino da Silva in (84)

Ej inbytta
Wahlström, Batan

Statistik (första halvlek inom parentes)
Bollinnehav: 56-44
Avslut totalt: 7-13 (3-5)
Avslut på mål: 6-7 (3-1)
Avslut i målställningen: 0-1 (0-1)
Frisparkar: 12-10 ((5-4)
Hörnor: 11-4 (10-2)
Offside: 6-1 (1-1)
Varningar: 1-1 (1-0)

Jonas Riedel © DIF Fotboll