Krönika: Elfsborg har givit DIF fina minnen

Att möta Elfsborg för Djurgården har under 2000-talet varit som att äta sig mätt på gourmetmat. Det har både varit vackert, idérikt, smakrikt, och efter måltiden har jag oftast kunnat slicka mig belåtet om munnen och luta mig tillbaka och bara njuta.

Elfsborg har under senaste decenniet gjort det lite till sin grej att värva spännande ungdomar, men inte lyckats få laget att prestera ändå. Men i år känns Elfsborg lite gråare, lite tristare, lite äldre och framförallt lite bättre, trots att Hasse "minst tio strutar per säsong" Berggren inte längre finns i klubben. För det är mittfältet som glatt boråsarna mest under våren.

Elfsborg – starkt mittfält
VM i Tyskland blev inte alls vad Anders Svensson räknat med. Efter en blek debutmatch mot Trinidad fick inte Anders någon mer speltid under mästerskapet, något som han själv blev förvånad över.
Tiderna förändras sannerligen.
Minns när drevet 2002 var emot en annan Svensson (någon som minns "Turbo"?), då till yngre och mer spännande Anders fördel. Tillslut fick boråsaren sin chans, gjorde ett klassiskt mål på frispark och har varit given i landslagets startelva sedan dess.
Anders Svensson är en bra fotbollsspelare, men har inte riktigt kommit igång sedan återkomsten till Allsvenskan. Förra hösten förstördes av dålig form och en efterhängsen skada, i år har han mestadels fått spela på kanten, med uppdrag att äta sig inåt i planen, vilket inte riktigt passat honom, även om han gjort det förhållandevis bra.
Ändå har Elfsborgs mittmittfält, med Holmén och Ishizaki, varit lagets bästa del och legat till grund för att man knaprat ihop en god pott med poäng och huserar på tredje plats i tabellen. Den placeringen beror egentligen mest på att Samuel Holmén tagit ett större ansvar i år och att försvaret spacklat igen alla håll från ifjol.
På söndag blir det troligen Svensson-Holmén på mittmitten eftersom Ishizaki är tveksam till start med en efterhängsen skada.

Två nya mittfältare
Djurgården har under VM värvat mittfältare, ett val som för mig är både klokt och tufft. Mittfältet har egentligen ända sedan 2000 varit lagets starkaste del, men i våras blottades obehagliga brister där. Det fanns ingen som axlade den så viktiga nummer 10-rollen.
Magro försökte, Sjölund försökte, Barsom försökte, till och med Hysén provade på det, men ingen lyckades fullt ut. Poängen trillade in i alla fall och det tyder på att Djurgården är ett bra lag, med skickliga spelare som kan spela på ovana roller och ändå kämpa till sig segrar. Det som blivit lidande är flytet och det självklara i spelet, det som sitter i ryggmärgen hos en spelare och gör att man kan koncentrera sitt spel på fantasi och improvisation istället för taktik och position.
Andrej Komac och Enrico ska bli ledarfigurerna i mittens rike, båda två är intressanta namn och för mig känns det som att mittfältet kommer att vara bättre balanserat nu än i våras. Och kanske får vi den där finurlige, löpstarke och passningsskicklige "tian" i Enrico.
Rapporterna säger det. Träningarna i veckan säger det.

2000-talet, 8 segrar och två oavgjorda
Mötena mellan Djurgården och Elfsborg har under de senaste åren varit som att äta sig mätt på gourmetmat. Det har både varit vackert, idérikt, smakrikt, och efter måltiden har jag oftast kunnat slicka mig belåtet om munnen och luta mig tillbaka och bara njuta. För under 2000-talet har Djurgården vunnit 8 av de 10 matcher lagen emellan, de andra två har slutat oavgjort.
Och vilka matcher det har varit sedan. Vem minns inte vårmatchen 2003 på Stadion där DIF briljant vann med 5-0, eller vändningen 2004 på Råsunda från 0-2 till 3-2, eller den magiska 8-1 matchen förra säsongen. Men mitt bästa Elfsborgsminne är självfallet guldmatchen 2002.
Elfsborg å sin sida måste gå tillbaka i historieböckerna till 1999 då den senaste allsvenska segern mot Djurgården kom, när boråsarna vann höstmatchen med 2-1.
Det var sju år sedan.

Aldrig vunnit söndag 16 juli förut
Å andra sidan finns en aspekt som oroar, i alla fall för den vidskeplige. Söndagen den 16 juli är nämligen en dag som Djurgården aldrig vunnit på tidigare, ett riktigt mardrömsdatum med andra ord. Två gånger förut har DIF spelat allsvensk fotboll söndagen 16 juli och båda gångerna har blåränderna förlorat. Först 1986 mot Malmö på Stadion med 0-3 och sedan 1992 mot Öster på Värendsvallen med 0-2.
Söndag 16 juli anno 2006 bryts den sviten, eftersom jag tror att Djurgården vinner.
Det blir 3-1.

Jonathan Broberg © DIF Fotboll