Stenman om tiden i Djurgården

Efter två och ett halvt år i Djurgården går resan vidare för Fredrik Stenman. Nästa stopp är Leverkusen i Bundesliga. Med sig till Tyskland tar han många minnen, en del av dem berättar han om här.

Foto: Bildbyrån

Fredrik, det brukar sägas att när du kom till Djurgården sommaren 2003 så var du knappt ordinarie i Elfsborg. Hur vad det med det?
- Det brukar sägas så, men det stämmer inte riktigt, jag var rätt så ordinarie i Elfsborg.

Men det var i alla fall inte den mest namnkunnige spelaren i Elfsborg som plötsligt fick ett kontrakt med Djurgården. Hur gick det till?
- Det har du rätt i. Så här i efterhand har jag hört att Djurgården hade haft koll på mig sedan jag spelad i Västerås framgångsrika juniorlag. Vi spelade flera gånger mot Djurgården på Hjorthagen och fick alltid stryk… Men eftersom Michael Dorsin fanns i laget så var det ganska naturligt att man inte köpte mig.
- När sedan Dorsin ville vidare så visste de att de hade mig. Jag har ju en del anknytning till Mälardalen och det är väl kul om det kommer spelare härifrån, så då passade jag bra in. Efter att vi förlorat med 2-1 mot Malmö ringde Bosse Andersson mig och frågade om jag ville spela i Djurgården. Jag svarade att ”vem vill inte spela i Djurgården, det är ju det största lag man kan spela med i Sverige”. Sedan la Bosse, precis som han brukar, på utan att säga hej då. Men det tog bara några dagar så var allting klart.

Hur kändes det när du förstod att Djurgården menade allvar?
- Då var det många tankar som snurrade runt. Jag trivdes bra i Elfsborg och i Borås, men jag har alltid haft en ambition att vinna saker, som SM-guld och Svenska Cupen, så det kändes naturligt med Djurgården. Dessutom kändes utvecklingspotentialen i Djurgården väldigt bra med tanke på de som spelade i laget.

När du väl kom till Djurgården, hur upplevde du första tiden?
- Stockholm var ju skrämmande i början… eller skrämmande ska jag inte säga, men den var stor och när man skulle åka någon stans så visste man inte riktigt var man hamnade. Men med tiden har jag lärt mig att älska Stockholm och nu finns det ingen bättre stad i Sverige.

Foto: Bildbyrån

Fotbollsmässigt då?
- Redan på första träningen märkte man att det smälldes på mer, att det gnälldes och klagades mer och så. Det har fortsatt hela tiden och det tror jag är bra, det karakteriserar ett vinnande lag, fullt av vinnarskallar.

Kommer du ihåg första matchen med Djurgården?
- Örebro, det tog väl en minut innan jag drog på mig ett gult kort, är det vad du tänker på? Jag var inte övertänd eller så men Gavelin tog tag i mig och rev mig bakom örat och jag blev väldigt irriterad. Fast vi känner varandra och det var ingen större fara. Men vad jag minns bäst var applåderna när publiken hälsade mig välkommen till klubben, det var fantastiskt.

Veckan efter fick du, lite överraskande får man väl säga, spela från start i Champions League borta mot Partizan Belgrad?
- Ja, det var överraskande. På träningen dagen innan tänkte jag bara att det var kul att vara med, men när de drog laget fick jag veta att jag skulle spela. Det var jäkligt oväntat och jag blev rejält nervös, men tydligen hade jag visat på de träningar jag gjort att jag var värd en plats i laget. Det var ju meriterade tränare så jag tänkte att de visste vad de gjorde. Men att jag fick sådant förtroende direkt lade nog grunden för hela hösten, det gav det självförtroende som jag behövde.

Men man kan väl också säga att du tog chansen när du fick den mot Partizan?
- Jo, det gick bra, hela laget spelade bra, men vi mötte ett bättre lag, i alla fall i Belgrad.

Sedan dök ett klassiskt långfinger mot bortaklacken upp, ett långfinger som resulterade i avstängning mot Kaunas. Ett klassiskt ögonblick i Djurgårdens historia?
- Nej nej, det är en plump i protokollet, det var riktigt dåligt gjort. Det var en väldigt spontan grej som jag aldrig kommer att göra om. Jag kanske var ung och dum, jag vet inte, haha.

Efter det har du spelat och spelat, inte en Allsvenska match har du varit borta. Hur kommer det sig?
- Det har blivit en jäkla massa matcher, det har det. Jag vet inte, men jag har alltid velat spela. Det är likadant på träningarna. Jag har väl missat högst tio träningar under min tid i Djurgården, ändå är jag en sådan som gillar att smälla på och därför får igen en del. Jag kanske är av segt virke. Jag har haft ont många gånger, särskilt den här hösten då jag flera gånger fått spela på sprutor. Men jag har känt mig i form och då känns det dumt att stå över. Som mot Malmö i höstas, då hade jag jäkligt ont, men efter en spruta så känner man ingenting. Fast dagen efter är det inte kul, då kan man ha förvärrat skadan. Jag chansade i den matchen och då gick det bra.

Detta är en del av en intervju med Fredrik Stenman. Fortsättningen hittar du i nästa nummer av medlemstidningen.

Jonas Riedel © DIF Fotboll