Underlig kärlek

Oskar Ståhl blickar tillbaks på några, enligt honom, klassiska möten med AIK.

Inför stormatcher mot AIK är det vanligt med tillbakablickar. Tidningar och supportersajter listar klassiska derbymatcher och suckar nostalgiskt över vackra mål, osannolika vändningar och tjusiga läktarkoreografier.
Jag filade på något liknande. Men allt var redan sagt, och det där glamourösa kommer ändå att kommas ihåg.
Så jag tänkte mig en lättsam, alternativ lista, en sorts skugg-tio-i-topp. Men av alla fotografier jag hade på näthinnan var två så lysande att de krävde all plats. Så jag zoomade in på dem, och de var allt annat än lättsamma.
Det här är inte mina bästa derbyminnen. Det här är bara två derbyminnen. Men de är starka.

14 juni 1999

Läget är prekärt för Michael Anderssons nyuppflyttade Djurgården. Laget kämpar rörande tappert men är inte särskilt bra. Man syresätts hjälpligt av Lucas Nilssons inställning, Michael Borgquists våldsamma tacklingar och Sharbel Toumas lynniga infall, men det förmår nätt och jämt hålla patienten vid liv. Där finns inget briljant, inget genialt, inget älskvärt. Ändå är stämningen hos supportrarna alldeles speciell det här året. Det är som om de, när de väl passerat kärlekstvivlets gräns, älskar sitt trasiga lag just … gränslöst. Har man väl gett sig hän åt ett så omöjligt projekt kan man lika gärna överlämna sig helt och hållet.
Så där är den i junisolen på Råsunda, denna underliga blårandiga symbios mellan publik och lag, båda lika frustrerade i sina gemensamma ansträngningar, och givetvis ligger laget under, uträknat och dödsdömt.
Så, mitt i misären, händer det. Fredrik Dahlström sprattlar till och nickar in 1–1 mot svenska mästarna AIK.

När solen kastar kvällens sista strålar mot den östra långsidan har AIK vunnit med 3–1, och den nyss myllrande, yrvaket lyckliga djurgårdspubliken har sjunkit ner i ett tomt ingenting. En supporter hytter med näven, några går mot utgången och tillbaka igen, andra bara sitter. Konfetti blåser runt i vinden, som blivit sval. The promise was broken, sjunger Springsteen från en radio någonstans. Men de som brutit det plötsligt uppflammande löftet om en ny och lycklig kärlek var inte spelarna.
2–1: Stefan Alvén får bollen nickad på höger axel i utkanten av straffområdet. Huvuddomaren Morgan Norman ser det, och gör ingenting. Hans assisterande domare Håkan Andersson vinkar. Nebojsa Novakovic ger AIK ledningen på straffspark.
3–1: Djurgården kämpar desperat vidare och jagar kvittering. Höga, långa bollar slängs upp som böner mot junihimlen. Men en av bönerna stannar på jorden, för Morgan Norman står i vägen – och klackar bollen till Krister Nordin. Medan Nordin laddar för skottet som ska ge Djurgården sista smörjningen stannar Norman framför Pierre Gallo, som inte når fram till bollen. Allt går oändligt långsamt. Och sedan dör något.

When the promise is broken you go on living
But it steals something from down in your soul
Like when the truth is spoken and it don't make no difference
Something in your heart runs cold

15 maj 2001

Nykomlingen Djurgården har startat bedrövligt och krisstämpeln är nära. Det är en iskall, mulen vårkväll på Råsunda och ungefär dubbelt så många AIK:are som djurgårdare på läktarna. AIK är stjärnspäckat och favorittippat.
Känslan av underlägsenhet och vanmakt inför ärkefienden föder en enorm ångest i den lilla djurgårdsklacken. Ångest är bunden psykisk energi och måste få utlopp på något sätt, annars blir den outhärdlig. Fotbollssupportrars ångest brukar regelmässigt förlösas när laget gör mål, och hålls därmed på en acceptabel nivå.
Men Djurgården gör inga mål den här våren, och ingen räknar egentligen med att få jubla i kväll. Ångesten har blivit outhärdlig och måste lindras på något annat sätt, om inte med kärlek och glädje så med det motsatta.
Detta har Järnkaminernas tifogrupp med imponerande psykologisk finkänslighet räknat ut på förhand och gjort en mycket ovanlig beställning.

När Sharbel Touma, som lämnade Djurgården för AIK 1999, rör bollen tjuter således 3 500 visselpipor i kör från södra läktaren. Det låter förskräckligt. Alla känslor på en och samma gång bakas ihop till primitiv avsky och blåses ut i små fåniga visselpipor.
Och det fungerar. Hatet blåser genom piporna och försvinner bort med vinden. Kvar är en liten lättad, förlöst djurgårdsklack som törs älska igen och som sjunger omkull AIK så att Djurgården tar över helt i andra halvlek och till slut kvitterar.
Hur det gick sedan för det laget minns ni. Kärleken vinner alltid till sist, vinner alltid till sist.

Oskar Ståhl

Har du några alternativa derbyminnen? Mejla mig på [email protected] och berätta!

Jonas Riedel © DIF Fotboll